Vår historia

Eric Lindvall och Josefina gifter sig och startar tillsammans en handelsbod i Tierp. De kommande åren säljs det mesta som går att sälja efter säsong – tyger, sjalar, slåttermaskiner, radsåningsmaskiner, potatis, smör, ägg, fläsk, norsk fetsill, hartsoljefärg, skor, foderkakor, utsäde, tapeter, gosskostymer och paraplyer.

Lindvall har planer på en fortsatt växande affärsverksamhet, och förvärvar två magasinsbyggnader på Strandbodgatan med avsikt att bedriva grosshandel. Magasinen på Strandbodgatan blir efter några års verksamhet för små och Lindvall börjar därför söka efter en fastighet där verksamheten kunde expandera i mer ändamålsenliga lokaler.

Grundaren Erik Lindvall och frun Josefina köper marken 1912. Då förvärvas en tomt av Upsala Industrifabrik för 22 000 kronor med tillträde den 1 februari 1913. Tomten ligger i kvarteret Gugner på adressen Kungsgatan 60. Då industrifabriken hade använt marken huvudsakligen som upplagsplats för virke och därmed inte ställt några krav på en tydlig tomtindelning blir det inför Lindvalls nybyggnadsprojekt nödvändigt att klargöra fastighetens tomtgränser. Detta gäller mellan Lindvall, Lenna Bruks AB och Hamndirektionen som har en stickspårsanslutning mellan bangården och hamnen som är diagonalt dragen över fastigheten.

Den 26 januari 1914 beviljar byggnadsnämnden i Uppsala tillstånd att uppföra en magasinsbyggnad i sten samt en stallbyggnad på det inre av tomten Gugner 1 vid Strandbodgatan. I verksamheten ingår även en ny beståndsdel – i magasinet inrättas nämligen en avdelning för rostning av kaffe.

Magasinsbyggnaden ritas upp inom en månad av ingenjören Viktor Holmgren. Byggnaden har bjälklag av trä och fasader i murverk. De tunga fasaderna med småspröjsade fönster, dekorativa dragjärn och kraftig putsad sockel ger ett intryck av att Lindvalls är ett stabilt och pålitligt företag. En stabil byggnad är förstås också nödvändig för att härbärgera alla de varor som ska förmedlas genom Lindvalls grosshandel.

Under 1920-talet utvecklas kaffebranschen betydligt. Hushållens rostning i hemmen börjar alltmer ersättas med inköp av färdigrostat kaffe av högre kvalitet.

Under 1920-talet utvecklas kaffebranschen betydligt. Hushållens rostning i hemmen börjar alltmer ersättas med inköp av färdigrostat kaffe av högre kvalitet.

Kaffet som omkring sekelskiftet 1900 blir Sveriges nationaldryck, hade dittills huvudsakligen förmedlats orostat i bodar och hos kaffehandlare. Fram till 1920-talet var det vanligast att hushållen rostade sitt kaffe hemma på vedspisen. Det var svårt att rosta gott kaffe trots att det fanns speciella typer av handvevade rostningsapparater. Verksamheten i Uppsala bedrivs som en vanlig grosshandelsfirma, där rostat kaffe är en av många kolonialvaror som säljs i parti. Här lagerhålls även torkad och färsk frukt, fläsk, salt sill, lax, kvarnprodukter, konserver, kryddor, fågelfrö, karameller och konfektyrer, tvättbräden, tvål, lutpulver med mera, samt ett stort urval kemiska produkter. Man kan säga att Lindvall i Uppsala bedriver en diversehandel.

De 13 största rosterierna i Sverige sluter sig samman i Sveriges Kafferosteriers Förening.

Här ingick:
• AB Emil Bohlin, Gävle
• AB Centrum kafferosterier, Stockholm
• Kafferosteri AB Otto Dahlström & Co
• Victor Th. Engwall& Co (Gevalia)
• AB Eric Lindvall
• AB Anders Löfberg
• AB Malmö kaffekompani
• Nelsonbolaget
• Kaffe AB Pyramiden
• Skånska Kaffe AB
• Kaffe AB Telma
• Förenade Kaffeimportörers rosteri AB Triangeln
• Isaac Westergren & Co, Gävle.

1934 satsar man just därför på utbyggnad och omdisposition av verksamheten.

Rosteriet byggs om till en helautomatiserad aromrostande snabbrostningsanläggning med moderna tappnings- och paketeringsanordningar.

Rosteriet med glaslanterninen ritas av arkitekten Per Bohlin år 1940. Där Lindvalls kaffe idag har sina kontor är mycket av inredningen original från när huset stod färdigt 1942. Kontoret är ritat av den stora Uppsala-arkitekten Gunnar Leche. Lokalerna är idag K-märkta.

Under ransoneringsåren anpassas anläggningen i Uppsala för tillverkning av kaffeersättningsmedel. Tillsammans med de övriga rosterierna i Sveriges Kafferosteriers Förening utvecklar man kaffesurrogatet Arrosto, som alla producenter kan tillverka. Det hindrar emellertid inte rosterierna att laborera med egna preparat, som exempelvis Lindvalls egna märken Kaffélu och Konditoriblandning. Äkta rostat kaffe säljs som blandning No 100, Elu Extra Lyx och långköraren Vegablandning.

I samband med att kafferansoneringen upphör den 31 oktober 1945 börjar framtiden te sig ljusare för Lindvalls. Sex nya säljare anställs samtidigt som försäljningsavdelningen effektiviseras. Representanterna förses också med nya bilar, och till rosteriet görs inköp av en del arbetsbesparande maskiner. Strax efter kriget skulle kaffet komma att öka avsevärt i betydelse. Främst skulle det då handla om en snabb utveckling på förpackningssidan.

År 1948 utses Knut Lindvall till VD för Lindvalls. Knut Lindvall var intresserad av jakt samt en utpräglad sällskapsmänniska med ett brett och intensivt umgänge inom företagarföreningen i Uppsala.

En ny kaffeblandning lanseras i början av 1950-talet: Bankettkaffe. Kaffet säljs till att börja med i ¼ kg:s pappförpackning på vilken det finns en öppning försedd med genomskinlig plast där konsumenten kan inspektera det förpackade kaffet före inköpet. Kaffet säljs till att börja med i hela bönor. I samband med lanseringen av Bankett koncentrerar sig bolaget huvudsakligen på två blandningar för konsumentprodukter – Bankett och Mocca 77.

Gösta Rosling börjar som rostmästare på Lindvalls någon gång efter krigsslutet. Han efterträder rostmästare Andersson.

Ibland kommer sonen Hans Rosling och hälsar på sin pappa. Under besöken går man inte in på fina sidan, genom entrén mot Kungsgatan, utan från baksidan via lastkajen. På nedre våningen arbetar morbror Tord. Där är det lite mörkt och kyffigt för där finns inga fönster. Längst ner ligger råkaffet lagrat i säckar. Sen går Hans via en spiraltrappa upp till andra våningen, som utgörs av ett öppet utrymme där det finns kvarnar och flera maskiner. Därefter kommer man upp på tredje våningen där Gösta arbetar ensam bland alla rostarna. Där finns också en slisk som fungerar som en spiralformad rutschbana där lådorna skickas ner, och den kan Hans åka i. Från rostningslokalen kan man gå uppför ännu en trappa som leder upp till kupolen. Där får Hans inte vara ensam, men Gösta följer med honom upp och så kan de se ut över Uppsala genom fönstren däruppe.

Sonen Hans berättar att pappa Gösta luktade kaffe när han kom hem – en i och för sig angenäm doft men hur mycket fadern än tvättade sig så luktade han kaffe, utom på semestern.

Lindvalls blir Kunglig Hovleverantör.

Hans Lindvall tar över som VD.

Lindvalls Kaffe breddar produktsortimentet och börjar tillverka kokosbollar.

Under bröllopet mellan Kung Carl XVI Gustaf och Silvia Sommerlath den 19 juni 1976 är det Lindvalls kaffe som står för kaffet. Inför bröllopet beställer hovet på HKH:s inrådan kaffe från en kaffehandel i Gamla Stan – Storkyrkobrinkens The- och Kaffehandel. Innehavare av kaffehandeln är en äldre dam vid namn Margit, sedan länge kund hos Lindvalls. När hon fått beställningen ber hon om Hans Lindvalls hjälp för att åstadkomma en riktigt bra blandning, vilket han givetvis står till tjänst med. Lindvalls blir därmed Kunglig Hovleverantör i dubbel bemärkelse.

I slutet av 1970-talet drabbas bolaget av två bränder med kort mellanrum. Trots att kafferostning är en relativt eldfängd verksamhet är det första gången Lindvalls drabbas av en allvarligare brand.

1980-talet slår effekterna av konditoridöden igenom och bageriavdelningen läggs ned helt. Verksamheten inriktas därefter på förmedling av produkter till storkök inklusive industrikryddor i säck som främst består av bagerikryddor med leverans till bland annat Skogaholm och Konsumbagaren, kaffe till storkonsument och kaffe för konsument i lågprissegmentet. Det senare visar sig bli en inte helt lyckad satsning eftersom kaffet under lång tid blir stämplat som en billighetsprodukt, vilket ger upphov till talesättet: ”Har du dåligt ställt? Köp Lindvalls kaffe!” Lindvalls kallas också ”Mack-kaffe” på grund av en betydande försäljning på bensinstationer.

Det är framför allt på förpackningssidan som Lindvalls gör sig bemärkt under 1980-talet. En kaffeförpackning för konsument består under denna tid av två delar – en vakuumförpackning bestående av ett skrynkligt foliematerial med ful topp som stoppades in i ett hölje av kartong. På kartongkapseln trycks varumärket och annan information som riktas till konsumenten. De andra bolagen får kraftiga konsumentreaktioner på sina uråldriga förpackningar. Lindvalls initiativ tvingar hela branschen att byta förpackning och inom fem år har alla papphylsor försvunnit.

År 1996 byggs en entresolvåning i det före detta råkaffelagret, på vilken en ny förpackningslinje med pallastningsanordning uppförs. Det omfattande rationaliseringsarbetet framhålls i marknadsföringen som: ”I rosteriet möts Lindvalls stora intressen: Kaffe och teknik, i en högautomatiserad, rationell anläggning där råvarans egenskaper bevaras på bästa sätt. Trots att Lindvalls är små har de en effektivare produktionslinje än de stora koncernerna och längre erfarenhet per inblandad människa”.

Hans Lindvall vill börja dra sig tillbaka och tiden var inne för Ulf Lindvall att driva rosteriet ihop med sin bror Stefan. Man anser att det nog vore bra om styrelsen innehåller en opartisk person som kunde agera skiljedomare i frågor där oenighet kan uppkomma. Man beslutar därför att anlita en extern styrelseordförande som kan hantera sådana frågor, och på Ulf Lindvalls förslag tillfrågas Ulf Spendrup om han är villig att ta det uppdraget. Spendrup tackar ja och det erfarna näringslivslejonet tar år 1997 plats i styrelsen för Lindvalls. Ett av styrelsen första beslut efter Spendrups inträde är att utse Ulf Lindvall till ny VD, vilket innebär att den fjärde generationen Lindvall tar över företagsledningen.

Lindvalls börjar rosta Fairtrade. För att bli certifierad krävs att en grundlig undersökning genomförs av en delegation från organisationen Rättvisemärkt, som granskar företaget noggrant. Framför allt handlar det om att visa att bolaget klarar av att hålla isär produkterna från övrig produktion och att ha ordning i administrationen. Till att börja med producerar Lindvalls mycket små volymer. Man börjar med någon enstaka kund men sedan ökar efterfrågan alltmer.

Magasinet rivs. Detta är en del av den omfattande ombyggnationen av Uppsala stationsområde som inletts 2005 med avsikten att förvandla stationsområdet till ett resecentrum. I anslutning till detta är Uppsala kommun mån om att förbättra kommunikationsvägarna mellan västra och östra Uppsala. Ett hinder i denna sammanlänkning utgörs av den järnvägsbro för stambanan som går över Strandbodgatan intill Lindvalls. Brons lägsta frihöjd för gatutrafik är satt efter äldre tiders standard, vilket i förhållande till vägtrafikens utveckling visat sig vara för låg. Med jämna mellanrum rammas bron av bilar som är för höga, med påföljande trafikstopp, vilket är ett bekymmer som kommunen nu vill passa på att åtgärda.

Redan vid ett tidigare tillfälle har gatunivån sänkts genom kommunens försorg, vilket orsakade sättningsskador i magasinsbyggnaden. När sedan ännu en sänkning genomfördes medförde det att byggnadens sockel fick ytterligare förhöjd nivå mot Strandbodgatan, vilket orsakade ojämna sättningar på upp till 60 centimeter. I stället för att bekosta en dyrbar grundförstärkning väljer kommunen och banverket att till Lindvalls betala ut en betydligt mer modest summa i ersättning för att finansiera merkostnaden för lagerlokal på annat håll.

Erbjudandet accepteras av Lindvalls och år 2007 beslutar kommunen att magasinsbyggnaden vid Strandbodgatan ska rivas, vilket trots protester från bland annat Upplandsmuseet genomförs år 2009 genom kommunens försorg.

Den 15 december 2011 drabbas bolaget av en brand som ödelägger rostmaskinen och tillhörande utrustning. Omedelbart sedan nyheten fått spridning får Lindvalls erbjudande om rostningshjälp från samtliga svenskägda rosterier i riket. Redan några dagar efter branden kan Lindvalls därför inleda samarbete med Bergstrandskafferosteri i Göteborg, som åtar sig att rosta Lindvalls råvara och återleverera rostade bönor för vidare bearbetning i bolagets anläggning i Uppsala.

Under hösten 2013 lanseras Lindvalls Premium på storkundsmarknaden. Kaffet är framtaget på ett helt annorlunda sätt – genom samarbete och provning med sex Uppsalaprofiler inom mat och dryck utvecklas kaffet i ett gemensamt projekt.

Lindvalls köper egna kaffeodlingar i Colombia.

Det Fairtrade-märkta kaffet ökar kraftigt i volym. År 2015 rostar Lindvalls 200 ton av detta kaffe per år, vilket motsvarar cirka 400 000 halvkilospaket. Av Lindvalls totala produktionsvolym utgör Fairtrade cirka 10–15 procent. Efterfrågan är störst inom offentlig upphandling, restaurang och företagskaffe, medan mängden Fairtrade-kaffe som går till dagligvaruhandeln är betydligt lägre. Av Lindvalls volym på storköksmarknaden är cirka 25–30 procent etiskt certifierat, medan motsvarande siffra för konsumentmarknaden endast är cirka fem procent. Det beror till stor del på det starka prisfokus som råder inom dagligvaruhandeln och konsumenternas ovilja att betala merkostnaden. Så länge privatpersonerna inte efterfrågar Fairtrade-kaffe så finns det inget tryck på att utöka sortimentet.

Den största förtjänsten med märkningarna är att det har satt fokus på frågor kring odlingen, vilket har gjort att de riktiga avarterna inom kaffeodlandet nästan har försvunnit helt. För 20–30 år sedan fanns det hemska plantager med slavliknande förhållanden, där man inte brydde sig om personalens hälsa när man besprutade odlingarna med livsfarliga ämnen helt utan skyddsutrustnin